Rättssäkerheten får inte bli en efterhandskonstruktion

Det borde inte vara kontroversiellt att säga två saker samtidigt: sex ska vara frivilligt – och ingen ska dömas för våldtäkt utan att skuld är bevisad bortom rimligt tvivel. Ändå behandlas invändningar mot samtyckeslagens tillämpning alltför ofta som om de vore invändningar mot skyddet för brottsoffer. Det är en falsk motsättning.

Frågan är inte om samtycke ska spela roll. Frågan är hur rättsstaten avgör vad som faktiskt hände, vad den tilltalade förstod eller borde ha förstått, och när osäkerhet får omvandlas till ett flerårigt fängelsestraff.

1. Reformen flyttade den juridiska konfliktpunkten

Den 1 juli 2018 byggdes våldtäktsbestämmelsen om så att den i grunden utgår från om deltagandet varit frivilligt, inte från om gärningen föregåtts av våld, hot eller utnyttjande av en särskilt utsatt situation. Samtidigt infördes brottet oaktsam våldtäkt. Reformen innebar att fler situationer kunde omfattas av våldtäktsbrottet även när våld eller hot saknas. Det var ett medvetet lagstiftningsval, men det gjorde bedömningen av händelseförlopp, signaler och insikt central. [1]

Det är här rättssäkerhetsfrågan börjar. I vissa mål finns meddelanden, inspelningar, skador eller oberoende vittnen. I andra står berättelser mot varandra och domstolen måste bedöma dem tillsammans med den övriga bevisningen. Det är inte ett skäl att automatiskt misstro en målsägande. Det är ett skäl att granska varje led i beviskedjan med största noggrannhet.

2. Brå pekar själv ut problemet – särskilt oaktsam våldtäkt

Det går inte att avfärda rättssäkerhetskritiken som enbart ideologisk. Brottsförebyggande rådet (Brå) konstaterar i sin uppföljning från 2025 att reglerna i de flesta fall av uppsåtlig våldtäkt tycks fungera väl, men att oaktsam våldtäkt fortsatt är svår att tillämpa och medför rättssäkerhetsproblem. Brå beskriver det som svårt att dra gränsen mellan uppsåt och grov oaktsamhet och bedömer att en friande dom eller dom för uppsåtlig våldtäkt i majoriteten av de granskade oaktsamhetsfallen framstod som mer rimlig. [2]

Källa till samtliga siffror: Brå, rapport 2025:3. Muntlig bevisning är bevisning – inte automatiskt svag bevisning. Siffrorna visar däremot varför kvaliteten i domstolens analys och motivering är avgörande. [2]

Det finns också en viktig motbild: Brå anser att lagen generellt sett fungerar väl i många uppsåtliga våldtäktsfall och att reformen stärkt skyddet för den som utsatts för en sexuell handling utan fri vilja. En seriös kritik måste redovisa även det. Men just därför väger Brås kvarstående varning om oaktsam våldtäkt tungt: problemet är inte påhittat av lagens kritiker, utan identifierat i en myndighetsutvärdering. [2]

3. Oaktsam våldtäkt kräver mer än att någon borde ha förstått

Oaktsam våldtäkt är inte tänkt att straffa varje missförstånd eller varje situation där en person i efterhand säger sig ha tolkat signalerna annorlunda. Lagen kräver grov oaktsamhet. Högsta domstolen har betonat att omedveten oaktsamhet bara i begränsad omfattning kan bedömas som grov och att oaktsamheten måste vara påfallande klandervärd. Bedömningen ska ta sikte på de konkreta tecken som fanns på bristande frivillighet och vad den tilltalade rimligen kunde uppmärksamma. [3]

I NJA 2022 s. 237 frikände Högsta domstolen den tilltalade. Kvinnan hade varit mycket passiv, vilket talade för att mannen borde ha förstått att hon inte deltog frivilligt. Men domstolen beaktade också deras nära relation och tidigare sexuella samvaro, och fann inte att utredningen tydligt visade att han borde ha förstått att hon den här gången inte deltog frivilligt. Oaktsamheten nådde inte upp till kravet på grov oaktsamhet. [3]

Det avgörandet visar varför rättsliga gränser spelar roll. Passivitet kan vara relevant och ett nej behöver inte uttryckas på ett enda bestämt sätt. Men passivitet är inte i sig ett automatiskt bevis för vad den andra personen uppfattade eller borde ha uppfattat. Domstolen måste förklara varför omständigheterna i just det målet uppfyller brottets rekvisit.

4. En muntlig berättelse kan räcka – därför måste bevisprövningen vara rigorös

Svensk rätt kräver inte teknisk bevisning eller ett oberoende ögonvittne för en fällande dom. Det finns ingen specialregel som säger att en viss typ av vittnesmål alltid ska godtas. Domstolen ska göra en fri bevisvärdering och pröva om åklagaren har bevisat gärningen bortom rimligt tvivel. Brå redovisar att enbart muntlig bevisning förekom i 28 procent av alla fällande våldtäktsdomar 2023, jämfört med 16 procent 2017; i de nya ofrivillighetsfallen var andelen 39 procent. [2]

Detta betyder inte att muntlig bevisning är otillräcklig. Det betyder att domstolen måste skilja mellan vad ett vittne själv har upplevt och vad vittnet fått berättat för sig, mellan stöd för att någon varit upprörd och bevis för exakt vad som hänt, och mellan en berättelses detaljrikedom och frågan om den är tillförlitlig. Ett stödvittne kan styrka att en berättelse lämnats tidigt eller att en person reagerat på ett visst sätt. Det innebär inte automatiskt att vittnet kan bekräfta själva gärningen.

Att kalla detta en särskild regel för våldtäktsmål vore fel. Att inte diskutera bevisvärderingen alls vore lika fel. Rättssäkerheten ligger i den konkreta analysen – inte i slagord åt något håll.

5. Samtycke kan avbrytas – men inte skrivas om i efterhand

En vanlig missuppfattning i debatten är att samtycke skulle kunna återkallas retroaktivt, långt efter ett avslutat samlag. Så fungerar inte lagen. Frivillighet måste finnas under den sexuella handlingen och kan upphöra medan den pågår. Om en person säger stopp eller på annat sätt visar att hen inte längre deltar frivilligt, måste den andra personen förhålla sig till det. Men en senare ånger eller en förändrad uppfattning gör inte i sig en tidigare frivillig handling till våldtäkt.

Det är viktigt att kritiken håller sig till vad lagen faktiskt säger. Överdrifter om retroaktivt återkallat samtycke försvagar en i grunden legitim diskussion om hur domstolar rekonstruerar ett händelseförlopp i efterhand.

6. Digitala sexuella handlingar visar varför juridiska detaljer spelar roll

Påståendet att någon automatiskt kan dömas för våldtäkt bara för att en annan person filmar sig själv med en sexuell handling och skickar videon via Snapchat är missvisande. Högsta domstolens avgörande NJA 2018 s. 1103 visar att den straffrättsliga bedömningen av sexuella handlingar på distans beror på lagens konkreta rekvisit; det räcker inte att beskriva situationen som sexuellt laddad eller obehaglig. [4]

Digitala sexuella övergrepp kan självklart vara brottsliga, men olika brott har olika rekvisit. Det är just därför man måste identifiera vilken handling som påstås, vem som utfört den, hur den tilltalade har medverkat och vilken bestämmelse som kan vara tillämplig. Att tänja på juridiken för att göra en poäng i debatten är inte rättssäkerhetskritik – det är att försvaga den.

7. Straffen gör precisionen ännu viktigare

Brå redovisar att minimistraffet för våldtäkt av normalgraden höjdes från två till tre års fängelse den 1 augusti 2022. Den genomsnittliga utdömda fängelsetiden för våldtäkt av normalgraden steg från 26,5 månader 2019 till 37 månader 2023. Brå konstaterar också att en majoritet av de tillfrågade i flera yrkesgrupper ansåg att straffen inte stod i proportion till gärningarnas allvar, och att jämförelser med andra europeiska länder väcker frågor om nivån på minimistraffet. [2]

Fängelse är inte en abstrakt markering. En felaktig dom kan innebära förlorade år, arbete, relationer och anseende. Samtidigt kan en felaktig friande dom innebära att en utsatt person lämnas utan upprättelse. Det är inte en tävling om vem som har det värst. Det är skälet till att beviskravet måste tas på allvar och att lagstiftningen måste vara tillräckligt tydlig för att kunna tillämpas konsekvent.

8. Kräv både skydd och rättssäkerhet

Det är möjligt att försvara rätten att slippa sexuella handlingar man inte frivilligt deltar i, och samtidigt kräva att staten bevisar skuld innan den låser in någon. Det är möjligt att ta målsägandes berättelser på allvar utan att göra dem immuna mot prövning. Det är möjligt att erkänna att muntlig bevisning ibland är den bästa eller enda tillgängliga bevisningen, och samtidigt kräva att domstolen redovisar varför den undanröjer rimliga alternativa förklaringar.

Rimligt Tvivel anser att lagstiftare och rättsväsende måste ta Brås varningssignaler på allvar. Det behövs fler vägledande avgöranden från Högsta domstolen, en tydligare och mer enhetlig tillämpning av oaktsam våldtäkt och öppna diskussioner om straffnivåerna. Det är inte ett krav på svagare skydd mot sexualbrott. Det är ett krav på att statens mest ingripande maktutövning ska tåla granskning.